Vad är ulcerös kolit?

Ulcerös kolit är en kronisk sjukdom. Du kan inte bli fri från sjukdomen, men sjukdomsförloppet växlar och det kan gå flera år mellan besvären.

Efter att sjukdomen varit aktiv, ett så kallat skov, går den in i en lugnare period. Detta kallas att man är i remission. Under den tiden kan man leva ett helt normalt liv.

Vad är ulcerös kolit?

Ulcerös kolit betyder blödande/sårig tjocktarmsinflammation. Ulcerös kolit ger sår och blödningar i tjocktarmens slemhinna som gör att avföringen blir slem- och bloduppblandad. Vanligast är att nedre delen av tjocktarmen är inflammerad men i princip kan hela tjocktarmen drabbas.

Ulcerös kolit är en kronisk sjukdom. Du kan inte bli fri från sjukdomen, men sjukdomsförloppet växlar och det kan gå flera år mellan besvären. Efter att sjukdomen varit aktiv, ett så kallat skov, går den in i en lugnare period. Detta kallas att man är i remission. Under den tiden kan man leva ett helt normalt liv.

Ulcerös kolit är den vanligaste formen av kronisk inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) och varje år insjuknar ca 1 000 personer i Sverige i sjukdomen.

Det är viktigt att lära sig att känna igen de tidiga signalerna på ett skov. Genom att man känner igen dem kan man snabbt ta kontakt med sin läkare och behandlingen kan sättas in så fort som möjligt. På så sätt kan skovet mildras avsevärt.

Ulcerös kolit kan vara svår att skilja från Crohns sjukdom, som också drabbar magtarmkanalen. Ulcerös kolit drabbar enbart tjocktarmen medan Crohns sjukdom i princip kan sätta sig i hela magtarmkanalen.

Ulcerös kolit är en autoimmun sjukdom. Med detta menas att kroppens eget immunförsvar vänt sig mot sig själv och börjat attackera sina egna celler genom att tillverka antikroppar mot dem.

Behandling av ulcerös kolit

Behandlingen av ulcerös kolit varierar efter hur svår sjukdomen är.

När sjukdomen befinner sig på ett milt till måttligt stadium och bara omfattar vänster sida av tjocktarmen, kan man behandla med rektalskum eller stolpiller. Eventuell behandling med 5-aminosalicylsyratabletter kan ökas, samtidigt som man kan behandla lokalt – alltså i själva tarmen – med binjurebarkhormon (prednisolon) eller med budesonid.

När sjukdomen blossar upp och brer ut sig till andra delar av tjocktarmen handlar det först och främst om att få sjukdomen att lugna ner sig så snabbt som möjligt. I detta stadium utgörs behandlingen av binjurebarkhormontabletter som vanligen ges över en kortare period på tre månader, detta för att undvika en del av de många biverkningarna hos binjurebarkhormonet. När binjurebarkhormonbehandlingen är klar efter de tre månaderna fortsätter man med 5-aminosalicylsyretabletter.

Om det finns behov av flera binjurebarkhormonkurer med kort mellanrum kan man också prova att behandla med azatioprin som är ett ämne som dämpar immunsystemet. Azatioprin kan också ges under längre tid än binjurebarkhormon utan att ge samma grad av biverkningar. Man kan dock se andra biverkningar hos azatioprin vilket innebär att man måste lämna blodprov varannan månad.

På senare år har det också blivit vanligt att behandla med så kallade immunsystemdämpande TNF-hämmare vilka hör till gruppen biologiska läkemedel.

Om behandlingen med medicin inte fungerar, och sjukdomen är svår eller har brett ut sig till en större del av tjocktarmen, kan det bli nödvändigt med operation. Hela tjocktarmen, och i del flesta fall även ändtarmen, avlägsnas då fördelat över två till tre operationer.